Wonderful

Jag har aldrig förr känt en sådan stark längtan efter att få lägga mig ned och dö som jag kände för bara en liten, liten stund sedan. Som jag nämnde i mitt förra inlägg skulle jag ge mig ut och åka lite fyrhjuling, vilket jag nu gjort. Allting började jätte bra, jag hoppade upp på fyrhjulingen och gav mig av, med solen i ansiktet och vinden i håret. Efter några kilometer kom jag fram till Amandas hus där jag träffade på hennes småsystrar, Kajsa och Olivia. Jag stannade till vid deras hus för att småprata lite och när jag skulle åka vidare ville fyrhjulingen inte starta. Situationen blev sådär lagom pinsam men efter ett tiotal försök hoppade helvetesmaskinen igång och jag kunde åka vidare. Jag hade planerat att vända hemmåt borta vid ett ställe som heter Sjöskogen, och när jag väl kom dit och vände passade jag på att värma mina fingrar. Det var ett riktigt misstag. Så fort jag släppte gasen (man gasar med handen alltså) så dog fyrhjulingen och givetvis vägrade den gå igång. Den här gången var den verkligen tvärdöd och jag försökte minnas om pappa sagt något om att batterier var dåligt, men jag kunde verkligen inte komma ihåg att han nämnt något om det. Efter ett tjugotal försök att starta fyrhjulingen hav jag upp och började i ren desperation knuffa fyrhjulingen frammåt. Nu bör det nämnas att jag är en fruktansvärt klen person, inte bara lite småklen utan verkligen totalt befriad från allt som har med ordet styrka att göra. Efter några meters knuffande bankade mitt hjärta så hårt att det var på väg ut ur kroppen och min hals var riktigt, riktigt snustorr. Medan jag knuffade fram den, just då, enorma fyrhjulingen förbannade jag mig själv som åkt iväg utan min mobil. En sak har min far lärt mig och det är att jag aldrig ska åka fyrhjuling eller snöskoter ensam utan mobiltelefon, idag insåg jag varför han poppsar på om det. Efter ytterliggare några metersknuffande försökte jag starta fyrhjulingen, men utan något som helst resultat. När jag inte trodde att det kunde bli värre insåg jag att jag hade en lättare uppförsbacke framför mig. I takt med att mina krafter började ta slut steg ångesten och när jag nådde fram till uppförsbacken var jag så slut att mina ben skakade. Men jag hade bestämt mig för att ta mig upp för backen i hopp om att kunna sitta på fyrhjulingen och rulla ned för backen och på så vis få vila. Den lilla backen kändes milslång och jag kände en sådan stark dödslängtan. Allt för att komma ifrån den förbannade fyrhjulingen. När jag äntligen tagit mig upp för backen var jag så trött att jag inte längre kunde stå upp så i ren trötthet satte jag mig på fyrhjulingen och började rulla ned för den lilla backen. Just då slogs jag av tanken att jag kanske skulle försöka starta den, mirakel kan ju hända. Jag vred om nyckeln, bad till allt heligt, och tröck på startknappen och vips! Motorn mullrade och brummade, fyrhjulingen levde igen! Jag gasade allt vad det bara gick och önskade inget hellre än att bara få komma hem. På bara någon kort minut stod fyrhjulingen parkerad på tomten och jag har aldrig känt mig så lättad. Och jag har nog heller aldrig känt mig så sjukt matt och öm i kroppen. Min handleder har ännu inte repat sig ordentligt. Det jag konstaterat av denna upplevelse är, bortsett det faktum att jag nog aldrig mer kommer ge mig ut på fyrhjulingen utan mobil, är att någon där uppe måste ha något emot mig.

Död åt alla jävla fyrhjulingar. Och snöskotrar också, dom brukar också krångla för mig.

Jag är helt i extas över att snart få stå på min kära snowboard igen. Senast jag och Tobbe var uppe och åkte funkade allting så sjukt bra, jag lyckades släppa min spärrar som vanligtvis stoppar mig från att våga satsa ordentligt. Jag är så sugen på att få ut och leka i backen, för på snowboarden vet jag vem jag är, där finns inga tvivel alls. Frihet.

Idag bär det äntlgen av till Bjurs. Hela mitt lov har hittils gått åt till att längta efter denna dag då jag äntligen får lämna sol och barmark för att få leka i snön med Tobbe. Jag har ännu inte börjat packa, men det spelar ingen större roll eftersom jag brukar vara ganska snabb. Jag slänger ner alla kläder som finns tillgängliga i en kasse eller väska sen är jag färdig. Om fyra timmar slutar Tobbe jobbet så vår road trip närmar sig.

Igår var jag i Norrtälje med min kära mor och handlade. Vi vimsade runt på Willys, Rusta, Öb, System Bolaget och en skoaffär. När vi hoppade in i bilen fr att åka hem fick jag ett härligt samtal från Amanda som äntligen kommit hem från Indien. Vi bestämde att vi skulle ses hemma hos mig någon gång frammåt eftermiddagen. Sagt och gjort, runt fyra tiden kom Amanda, Cassandra och Olivia hem till mig och vi slog oss ned vid köksbordet för att prata om allt som hänt under de två vecor då Amanda varit borta. Bör även nämna att Amanda tagigt körkort, trots att hon fyllde år så sent som 29e december. Jag är sjukt stolt och imponerad över hur jävla duktig hon är.

En viktig sak har hänt. För första gången på flera år äger jag ett par jumpaskor. Detta innebär att jag kan promenera runt här hemma i ett par platta skor som faktiskt är mina egna. Min fötter är evigt tacksamma över att slippa klackar, om så bara för en liten stund.

Jag har nu överlevt första kvällen på jobbet. Jag lyckades, mot all förmodan, hålla mig vaken fram till klockan fyra, stort grattis till mig. Det vimlade av fulla människor, men trots röra och stress lyckades jag hålla reda på alla brickor, jackor och pengar, jag känner mig märkbart stolt. Nu sitter jag äntligen hemma i soffan, efter att ha spenderat natten hos storebror. Har precis ätit två toast och väntar nu ivrigt på att Tobbe ska komma hit. Nu inleds mitt älskade sportlov. Just nu känner jag att mitt liv är riktigt bra, bortsett det faktum att jag inte längre har någon hund.

Just nu sitter jag och väntar på att Tobbe ska komma hem till mig. Försöker fundera ut hur jag på bästa sätt ska berätta för honom att vi inte alls kan åka till Bjurs i helgen som vi planerat och längtat efter. Det är nämligen som så att jag lyckats med bedriften att få jobb, på lördag ska jag jobba på Wallmans i Norrtälje vilket innebär att jag måste lyckas bli en nattmänniksa eftersom de inte stänger förns klockan 03.00. Jag är jättesugen på att få in lite extra pengar, jag som alltid är pank. Spanade in två par riktigt snygga skor i dag som skulle vara så rätt till våren/sommaren, med lite extra pengar är det helt rimligt att de kan bli mina trots allt.

Idag är det alltså fredag, känns för min del sådär lagom spännande eftersom jag fortfarande är sjuk. Jag har en känsla av att det kommer bli en lugn afton framför Lets Dance. Vet dock inte om kvällen kommer spenderas hemma hos Tobbe eller mig, det återstår att se. Hur som helst, igår var det då den otroligt oromantiska alla hjärtans dag. Tobbe lagade mysmiddag och hade strött rosor och rosenblad över bordet, samt tänt en massa ljus. Det var supermys. När vi ätit upp den smaskiga middagen tog jag fram min tårta och Tobbe blev riktigt imponerad över hur väl jag lyckats med den. Kvällen avslutades i soffan framför "Bröllop & jäkelskap", det blev många goda skratt.

Nu är det måndag igen och jag sitter hemma hos Tobbe och degar. Helgen har varit helt underbar, bortsett vissa små detaljer så som att hunden gnällt, mamma snarkat och liknande. I fredags begav vi oss alltså till Bjurs. Jag, Tobbe, mamma, pappa, Stoffe och Molle trängdes i bilden och jag fick såklart äran att sitta i mitten, den mest värdelösa platsen ever. Hur som helst blev det middagsstopp på Donken i Valbo sen raka spåret vidare till Bjurs. Väl framme vid husvagnen visade det sig att värmen inte slagit igång för att en säkring i husvagnen gått, det var alltså askallt därinne. Turligt nog har vi det mysiga servicehuset med soffa och tv, så vi slog oss ned där för att avnjuta kvällens avsnitt av Lets dance. När alla par dansat färdigt gick jag och duschade sedan blev det sängen, husvagnen var då varm och gosig som den ska vara. På lördagen vaknade jag av att mina käre bror satte igång stereon, högtalarna är taktiskt placerade rakt under min säng. Bör dock nämnad att min säng även är matbordet. Hur som helst, efter frukosten var det dags för mig och Tobbe att ge oss ut i backarna. Vi inledde dagen väldigt bra, backarna var riktigt bra och solen sken. Dessvärre lyckades Tobbe med en riktig praktvurpa, han landade tydligen rakt på huvudet. Jag missade dock den eftersom jag redan stod nere vid liften och väntade. Nåväl, efter Tobbes vurpa tog vi ett åk till sedan pausade vi vid Bäverhyddan där vi avnjöt en varsin bit hallonpaj och cider/öl. Det var kalasmysigt, vi satt ute på terassen, solen sken och snön glittrade, det var verkligen underbart. När jag avslutat min cider gav vi oss återigen upp i backen. Denna gång skulle vi åka liften tillsammans, (ankarlift), och allting gick jätte bra de första tjugo metrarna sedan lossnade vårat ankare. Jag som åkt snowboard i åtta år har aldrig förr varit med om att ett ankare lossnat, så det var extremt pinsamt. Vid halvtre tiden begav vi oss hem till husvagnen för att grilla korv. Vid halvfyra tiden begav vi oss, hela familjen, bort till Bäverhyddan, det var nämligen dags för after ski. Otippat nog var Bäverhyddan full av folk och det blev rätt ordentligt drag på after skin, askul. Kvällen avrundades med middag, melodifestivalen och en promenad. Söndagen finns inte mycket att söga om. Vi vaknade halvtidigt och begav oss hemmåt. Jag och Tobbe avnjöt en smaskig pizzamiddag hemma hs honom sedan blev det sängen.

Idag är det fredag vilket innebär att det bär av till Bjurs i eftermiddag. Käraste Tobias har tillslut bestämt sig för att följa med, så bilen upp blir proppfull. Mamma, pappa, Stoffe, jag och Tobbe ska trängas i bilen, kan bli hur roligt eller hur jobbigt som helst. För tillfället sitter jag i skolan och arbetar med några uppgifter i naturkunskap, ska nämligen försöka bli godkänd i den kursen, jag har dock en hel del att komplettera eftersom jag aldrig var där då vi läste kursen i ettan. Om det inte varit för att jag behövt göra dessa uppgifter hade jag varit ledig idag, men what goes around comes around, så jag får skylla mig själv. Men nog fan känns det surt.

Igår eftermiddag blev det veckans första träning tillsammans med Tobbe vilket var trevligt. Dessutom var Cassandra med på gymmet, men hon tränade dock inte eftersom hon inte hade några kläder med sig. Efter träningen begav vi oss hem till mig. Tobbe åkte hem runt middagstid så jag och Cassandra fick lite tid för oss själva. Vi drack te och pratade, samt busade runt på internet. När Cassandra åkt hem kröp jag till sängs, helt ensam, kändes riktigt konstigt men jag sov ändå förvånandsvärt bra.

Nu ska jag skriva om fördelarna respektive nackdelarna med kärnkraft, oerhört givande må jag säga.

Fredag idag och det är så otroligt skönt. Sitter i skolan nu och väntar på att klockan ska bli 13.15, då slutar nämligen Tobbe jobbet. Idag bär det av in till stan för att fira söta Caroline som fyller 18 år just idag. Jag och Tobbe har handlat en mysig present till henne som jag är väldigt nöjd över. Jag är på riktigt bra humör och har otroligt nog varit det hela den här veckan. Jag känner mig hoppfull.

Nu ska jag vandra till Tobbes jobb så att han slipper hämta mig. Så snäll är jag.