Wonderful

Nu har jag lyckats med att duscha och göra en ordentlig hårinpackning. Jag har dessutom noppat ögonbrynen, vilken var på tiden eftersom de höll på att växa igen totalt. Några naglar har ännu inte blivit målade, men man ska inte stressa då man är ledig. Jag ska sätta upp håret i två flätor innan Tobbe kommer hem, då blir han glad eftersom han, av någon underlig anledningn, tycker att jag är väldigt söt i just två flätor. Dagens stora glädjeämne är att jag fått Notting Hill idag av det snälla tidningsbudet. Faktum är att jag har tidningsbudet att tacka för cirka 100 filmer nu.

Jag hittade av en slump mammas ischoklad i kylen, lycka!

Dessa saker vill jag göra idag:

* Ta en lång, skön dusch och eventuellt göra en hårinpackning.
* Måla nagalarna, jag vill ha fina naglar, även om mina är extremt korta.
* Ta en riktigt lång promenad med Molle i det vackra vädret

Om jag får dessa tre saker gjorda tror jag att min dag blir riktigt bra och sen, vid halv fem, kommer Tobbe hem och det är det bästa av allt.

Just precis i detta nu håller solen på att försvinna ned borta vid horisonten. Himlen har färgats alldeles orangerosa och det är så fruktansvärt vacker att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Frosten liger tät över såväl åkrarna som träden och gör världen alleles glittrig.

Julafton närmar sig med stormsteg och det så efterlängtade lovet likaså. Jag känner verkligen ett enormt behov av att vara ledig, slippa skolan och den medför. Jag blir så sjukt jävla nöjd då jag tänker på att allt som återstår av den här terminen är en enda dag, imorgon alltså. I söndags handlade jag julklappar, jag har nu fixat julklappar till alla utom Tobbe och min farmor, så det ska jag ta tag i imorgon då jag och Cassandra ska julhandla tillsammans.

Idag är det bara en vecka kvar tills jag och Tobbe, och eventuellt Niklas, beger oss till Bjurs. Tobbe var och inhandlade en snowboard igår, hans livs första alltså. Jag längtar mer till Bjurs än till julafton, helt klart. Det ska bli så sjukt härligt att få komma ifrån allt här hemma. Jag längtar efter säsongens första åk på snowboarden, den där känslan då man ställer sig på brädan och bara släpper allting, friheten. Jag ser fram emot att för första gången få dela mitt älskade Bjurs tillsammans med Tobbe. After Ski, pommes med krydda, Björnlutet och Lången, relaxen och pub-kvällar. Och BETTAN!

Hey, you know what paradise is?
It's a lie, a fantasy we create about people and places as we'd like them to be.

Avsnitt nio av Desperate Housewives säsong fyra visade sig vara det, utan tvekan, bästa och hemskaste avsnittet av alla. Just i detta nu sitter jag och skakar och jag har en fruktansvärd ångest över att det inte finns fler avsnitt att få tag på ännu. Jag bara måste få veta hur allting kommer blir efter detta avsnitt, för det känns som att ingenting kommer vara detsamma. Jag har abstinens!

Det känns faktiskt som att jag försökt. I månader ansträngde jag mig till det yttersta för att alltid finnas där, trots att jag aldrig fick någonting för det. Jag kämpade verkligen, för jag ville så gärna tro dig då du sa att du också ville att det skulle bli som förut. Men det är svårt att ensam bygga upp vår relation, jag kan tyvärr inte bevara vänskapen på egen hand, hur gärna jag än vill. Jag har inte velat ge upp, för jag minns vad vi hade och jag minns vad vår vänskap betöd för mig. Men mitt hopp har minskat i takt med tiden som gått och nu kanske det är dags för mig att inse. Inse att du bara ljög för mig då du sa att du ville att vi skulle träffas, då du sa att allting skulle ordna sig. Inte en enda gång har du hört av dig till mig efter du sa det.

Det är helt sannslöt vilka rysningar jag får av Marie Picassos "This moment". Jag kan medge att låten kanske inte är sådär über bra i sig, men satan vilken underbar röst Marie har. Och så mycket kärlek och känsla.

Tisdag den 12/12 : Lussebullebak, Niklas fyller 18 år, Amanda kör Gillingebanan, samtal med mentor Karin, inhandlat den första julklappen för i år, julbord i skolan, Bonde söker fru, ensam hemma.

Denna skoldag är nu avslutad och jag sitter i biblioteket och väntar på min buss. Eftersom jag bor på landet går bussarna inte speciellt ofta, inte ens en gång i timmen. Bussen jag ska ta hem går 14.30, men tyvärr jobbar min mamma sent idag så från det att jag går av bussen måste jag promenera 4-5 kilometer för att komma hem. Jag skulle givetvis kunna vänta i Norrtälje till klockan fyra då Tobbe slutar och sen åka hem med honom, men jag känner mig inte så pigg på det idag. Dessutom mår min stackars kropp nog bra av en rask promenad hem.

Det är tisdag, kalas! Jag har suttit i skolan sedan klockan 08.50 och än så länge har jag inte haft en enda vettig lektion. Om en halvtimme börjar friskvården, då ska vi redovisa ett grupparbete om rattfylla och när den lektionen är avklarad är den här skoldagen slut. Det finns få saker som kan höja mitt humör så mycket som att få sluta skolan tidigt, och för mig är det klockan halv tre väldigt tidigt. Och ikväll blir det förhoppningsvis bullbak tillsammans med mamma, söta mamma. Jag har verkligen ångest över att jag träffar mina föräldrar så sällan, mina finfina föräldrar. Men snart är de jul och då blir det i alla fall lite mer tid tillsammans med dom. Och den 25e eller 26e December åker jag och Tobbe till bjurs, JAG LÄNGTAR!

IDAG: Somnat på bussen, ätit äcklig soppa, funderat en massa över vad som utmärker vänskap, godmorgonpussats med Tobbe, skrikit åt en lärare, ångest.

Det gör så ont att inse att det inte längre finns mycket kvar av det som en gång var. Det spelar snart ingen roll hur desperat jag än försöker hålla ihop de få bitar som finns kvar, du gör ändå allting för att de ska falla isär ännu mer. Jag får sådan ångest då jag tänker tillbaks på allt som varit, då jag tänker på att du var min bästa vän. Jag har försökt bygga upp det vi en gång hade, men nu tror jag att det är dags att ge upp. Jag har försökt och försökt men det spelar inte längre någon roll, för nu har mina krafter tagit slut. Jag orkar inte längre hoppas och tro, för det slutar alltid med att jag blir besviken, ledsen och arg. Det gör för ont nu.


Och helt plötsligt fanns Du bara där
För att ge mig
Precis vad jag behöver
För att säga
Precis vad jag behöver höra
Och för varje cigarett vi röker
Lagas ett sår i mitt hjärta

Och våra promenader 
I kylan
Gör så mycket mer än Du tror
Du bara finns där
Och många av mina tankar tar en omväg runt Dig
Och för en sekund har det värsta förvandlats till det bästa

Helt plötsligt
Fanns någon där
Som ville finnas
Tillsammans med mig
Och Du knöt ett starkt band
Mellan mig och livet

För man klarar sig inte på ett band
Hur starkt det än är

Och varje gång jag köper din cigaretter av märket Malboro
Fylls jag med längtan

Du gör så mycket mer än du tror.


Det gör ont att minnas.

I fredags fyllde Jonte år och det skulle firas med utgång. Jag hade från början tänkt stanna hemma på grund av dålig ekonomi, men tillslut insåg jag vilken tråkig banger jag skulle vara då så det fick bli utgång trots allt. Jag och Tobbe gjorde oss i ordning och åkte sedan mot Norrtälje. Längs vägen plockade vi upp Linus och Jessi, som även dom skulle fira Jonte på hans stora dag. Väl framme i Norrtälje gick vi till "På G" där vi träffade Fredrik, Jonte, Annie, Martin, Ante och några till. Vi snackade skit och drack lite och runt halv elva tiden började jag, Tobbe, Linus, Jessi och Fredrik promenera mot Mobergs. Vid Gustavslund skulle Tobbe lämna oss en stund för att vänta på Angie, Robin och Johannes som skulle komma med bussen från Stockholm, vi andra fortsatte då gå mot Mobergs. Efter en stund upptäcker dock jag och Fredrik att Linus och Jessi halkat efter, eller rättare sagt stog de still. Jag och Fredrik ställdes oss då vid en vägkorsning och väntade på dem och inleder då en otroligt djupodlad konverastion om totalt meningslösa saker. Efter en lång stunds väntan i kylan kommer Linus och Jessi tillslut fram till mig och Fredrik och säger att de tänker åka hem. Denna nyhet var inte speciellt glädjande och Fredrik kunde inte hålla tillbaks sin besvikelse utan började gorma på Linus. Efter ett tag har Fredrik inget mer att säga och går då därifrån och kvar stod då jag som ett jäkla fån. Helt plötsligt hör jag några killar från en närliggande balkong och en av killarna lät precis som min bror. Jag smyger fram till balkongen men inser att det inte alls var min bror, vilket var väldigt synd eftersom jag hade behövt nyckeln till hans lägenhet. Jag börjar gå efter Fredrik men tyvärr  höll han ett otroligt högt tempo så jag fick verkligen kämpa för att hinna ifatt. När jag äntligen kom fram till Fredrik var jag otroligt kissnödig så jag gav honom min handväska och försvann upp i skogen. Tillsammans fortsatte vi mot Mobergs och när vi väl kom fram var jag helt stelfrusen och precis när vi skulle till att gå in kom nästa bakslag. Jag hade inget leg med mig. Slarvig som jag är hade jag bett Tobbe att ta hand om mitt leg och tråkigt nog för mig var han inte där, utan han befann sig nere vid Statoil. Det hela slutade med att jag fick vänta ute i kylan i 20 minuter, men när jag väl fick komma in var det verkligen värt det. Fredagkvällen var en av de bästa på mycket, mycket länge för jag hade så kul, riktigt kul. Vi dansade på scenen, rökte en hel massa, drack ännu mer och pratade, pratade, pratade. Jag ångrar inte för en sekund att jag tog mig i kragen och faktiskt följde med ut, dessutom blev ju Jonte glad eftersom han inte räknat med att jag skulle dyka upp. Vi avslutade kvällen med en mosmeny på Statoil, sedan promenerade jag och Tobbe hem till Stoffe för att få lite välbehövd sömn.

Äntligen en riktigt rolig fredag som jag kan leva på ett tag.