Wonderful

Allright, nu är jag så sjukt trött på att känna mig som den mest överflödiga och meningslösa personen i denna värld. Jag är så trött på att hela tiden hoppas på att livet ska bli bättre, att jag kommer bli lyckligare snart. Under hela gymnasietiden väntade jag på studenten, för varje skoldag var en ren pina och jag trodde inte att livet kunde kännas mer hopplöst än vad det gjorde då. Tji fick jag. Jag mår nu alltså sämre än vad jag, under tre långa år, trodde var möjligt. När är det dags för mig att få bli lycklig egentligen? Jag kräver inte speciellt mycket, ett jobb och lite pengar typ. Låter löjligt simpelt, I know. Tyvärr är det inte så jävla enkelt som folk får det att låta och det är just det som gör mig så förbannad. Det värsta av allt är att min dåliga sinnesstämning påverkar så mycket. Jag orkar inte träffa mina vänner för jag det sista jag vill är att prata om mig och mitt liv och jag vill inte heller prata med Tobbe om detta, vilket gör saker och ting ganska knepigt. Jag håller på att kväva mig själv känns det som.


En tacksamhetstanke skänker jag dock till min älskade far som betalat mitt säsongsliftkort i Bjurs. Nu längtar jag bara efter snö, sen är det jag som flyr upp dit. Problemen känns aldrig lika stora och allvarliga i Bjurs. Tack far för att du räddat min vinter. Jag lovar att betala tillbaks den dagen jag har råd.