Wonderful

Jag har aldrig förr känt en sådan stark längtan efter att få lägga mig ned och dö som jag kände för bara en liten, liten stund sedan. Som jag nämnde i mitt förra inlägg skulle jag ge mig ut och åka lite fyrhjuling, vilket jag nu gjort. Allting började jätte bra, jag hoppade upp på fyrhjulingen och gav mig av, med solen i ansiktet och vinden i håret. Efter några kilometer kom jag fram till Amandas hus där jag träffade på hennes småsystrar, Kajsa och Olivia. Jag stannade till vid deras hus för att småprata lite och när jag skulle åka vidare ville fyrhjulingen inte starta. Situationen blev sådär lagom pinsam men efter ett tiotal försök hoppade helvetesmaskinen igång och jag kunde åka vidare. Jag hade planerat att vända hemmåt borta vid ett ställe som heter Sjöskogen, och när jag väl kom dit och vände passade jag på att värma mina fingrar. Det var ett riktigt misstag. Så fort jag släppte gasen (man gasar med handen alltså) så dog fyrhjulingen och givetvis vägrade den gå igång. Den här gången var den verkligen tvärdöd och jag försökte minnas om pappa sagt något om att batterier var dåligt, men jag kunde verkligen inte komma ihåg att han nämnt något om det. Efter ett tjugotal försök att starta fyrhjulingen hav jag upp och började i ren desperation knuffa fyrhjulingen frammåt. Nu bör det nämnas att jag är en fruktansvärt klen person, inte bara lite småklen utan verkligen totalt befriad från allt som har med ordet styrka att göra. Efter några meters knuffande bankade mitt hjärta så hårt att det var på väg ut ur kroppen och min hals var riktigt, riktigt snustorr. Medan jag knuffade fram den, just då, enorma fyrhjulingen förbannade jag mig själv som åkt iväg utan min mobil. En sak har min far lärt mig och det är att jag aldrig ska åka fyrhjuling eller snöskoter ensam utan mobiltelefon, idag insåg jag varför han poppsar på om det. Efter ytterliggare några metersknuffande försökte jag starta fyrhjulingen, men utan något som helst resultat. När jag inte trodde att det kunde bli värre insåg jag att jag hade en lättare uppförsbacke framför mig. I takt med att mina krafter började ta slut steg ångesten och när jag nådde fram till uppförsbacken var jag så slut att mina ben skakade. Men jag hade bestämt mig för att ta mig upp för backen i hopp om att kunna sitta på fyrhjulingen och rulla ned för backen och på så vis få vila. Den lilla backen kändes milslång och jag kände en sådan stark dödslängtan. Allt för att komma ifrån den förbannade fyrhjulingen. När jag äntligen tagit mig upp för backen var jag så trött att jag inte längre kunde stå upp så i ren trötthet satte jag mig på fyrhjulingen och började rulla ned för den lilla backen. Just då slogs jag av tanken att jag kanske skulle försöka starta den, mirakel kan ju hända. Jag vred om nyckeln, bad till allt heligt, och tröck på startknappen och vips! Motorn mullrade och brummade, fyrhjulingen levde igen! Jag gasade allt vad det bara gick och önskade inget hellre än att bara få komma hem. På bara någon kort minut stod fyrhjulingen parkerad på tomten och jag har aldrig känt mig så lättad. Och jag har nog heller aldrig känt mig så sjukt matt och öm i kroppen. Min handleder har ännu inte repat sig ordentligt. Det jag konstaterat av denna upplevelse är, bortsett det faktum att jag nog aldrig mer kommer ge mig ut på fyrhjulingen utan mobil, är att någon där uppe måste ha något emot mig.

Död åt alla jävla fyrhjulingar. Och snöskotrar också, dom brukar också krångla för mig.