Wonderful

Imorgon är det dags för ännu ett möte hos kuratorn. På ett sätt känns det ganska bra, jag har liksom börjat acceptera det faktum att jag är misslyckad. Det jobbigaste med att behöva gå dit är att jag vet att jag inte kommer få så mycket sagt, jag kan liksom inte få det jag känner att bli ord, det smärtar för mycket. Jag kan erkänna för mig själv, men jag kan inte berätta för någon annan, det tar liksom stopp. Men det faktum att hon kommer sitta där, enbart för mig och se och höra bara mig, det känns fruktansvärt bra. Och att hon vill hjälpa, trots att hon inte kan det.