Wonderful

Idag har jag och Tobbe varit tillsammans i exakt två år och jag kan fortafande minnas den där kvällen för två år sedan, då han och jag satt i vardagsrummet och tittade på film. Hans föräldrar var borta och han hade tänt en massa ljus och allting var bara allmänt mysigt. Angie och Linus kom och gjorde oss sällskap och det första Angie sa då hon satt sig i soffan i vardagsrummet var hur dumt placerad deras taklampa var. Även Carro och Niklas kom och gjorde oss sällskap och när André plötsligt dök upp bestämde vi oss för att förflytta oss till Andrés hem. Det var en kylig natt minns jag, Angie och Linus hamnade på efterkälken och hann knappt komma in hos André innan det var dags för oss att vadra hemmåt igen. Klockan började närma sig fyra på natten och då insåg jag, Linus och Angie att vi inte var riktigt klara över hur vi skulle ta oss hem. Efter en stund kom den då blott 15årige Niklas på idén att han kunde skjutsa hem oss med hans föräldrars bil. Linus nappade givetvis på idén och Angie var inte sen att hänga på. Jag däremot totalvägrade att sätta mig i den lilla röda bilen, någon självbevarelsedrift får man ju lov att ha. Efter en stunds gnäll från min sida och tjat från de andras slutade det hela med att jag skulle sova hos Tobbe. Nu, 730 dagar senare minns jag fortfarnde denna kväll lika klart som om det varit igår.